En kväll fotograferade jag fiskmåsarna som om somrarna föder upp sina ungar nere vid båthusen. De här måsarna är speciella, de har fått mig att gå från att betrakta dem som skräniga och skräpiga, till att se hur fint de tillsammans vaktar och värnar om sina små. Efter timmar vid vattnet där jag betraktat både deras flygräder och deras stilla vakande, och lärt mig höra skillnad på deras olika läten, så välkomnar jag dem nu om våren, och ser fram emot att se årets ungar växa upp.
Den här kvällen fångade jag med kameran en ensam mås som satt på bryggan i solnedgången. När jag i efterhand gick igenom bilderna så stannade jag länge vid just denna, och jag har återkommit till den många gånger efter det. Jag ser en fiskmås, men jag ser också ett uttryck av förundran.
Vad tänker måsarna på när de sitter där vid sjön alldeles stilla? Betraktar de vattnets skiftningar precis som vi? Känner de skönheten i solnedgången?
Den här bilden är en av de som inspirerat mig till projektet ”Jag är”, att söka efter den förundran som får oss att stanna upp. Den där känslan av att vara en del av allt runt omkring, som är så svår att beskriva, som är både flyktig, och samtidigt oändligt stark.